Bländande vackra Piemonte
Jag vet inte om intresset för vin påverkar mitt omdöme, men är inte vinlandskap alldeles särdeles vackra? Och är inte Piemonte vackrast av de vackra? Jag tror nästan det och jag känner mig styrkt i denna uppfattning av det faktum att Unesco 2014 utsåg de böljande kullarna till världskulturarv.
Vackert alltså, men mer då? Tja, tryffel. Hasselnötter. Pasta förstås – som alltid i en egen variant. Stilla, pärlande och mousserande vita viner. Röda viner i världsklass. Frågan är om inte Piemonte skulle kunna göra anspråk på en pallplats även vad gäller gastronomi.
Jag utgick från La Morra, ca 1,5 mil från Alba och fem från Turin. En supermysig liten stad som ligger på en höjd omgiven av de fantastiska vinodlingarna. Där finns knappa tre tusen innevånare, men trots detta ett bra utbud av restauranger och barer. På Cantina Comunale kan du prova viner från över 60 producenter i området. En bra start.
Överhuvudtaget är vinturismen väl utbyggd i Piemonte. Du kan mycket väl åka runt själv. Många vingårdar erbjuder möjlighet att prova vinerna, men som alltid är det bäst att ta det säkra före det osäkra och boka innan. Du får också räkna med att inte alla pratar engelska, så lite italienska – alternativt ett uttrycksfullt kroppsspråk – kan komma väl till pass.
Om du ändå vill ha lite hjälp, eller helt enkelt vill slippa köra bil på krokiga bergsvägar när du provar, så finns det flera aktörer som erbjuder guidade turer. De är väldigt mycket mindre turistiga än det låter. Eftersom jag färdades med tåg på just den här resan så testade jag Amandas Wine Adventures och reste en dag tillsammans med Amanda och en brittisk-schweizisk vinbloggare. Amanda kollade vad vi var intresserade av och lade därefter upp en rutt med lämpliga producenter. Kanonbra.
De mest kända vinerna i Piemonte är Barolo DOCG och Barbaresco DOCG. Båda görs uteslutande på Nebbiolo vilket är en lite kinkig druva. Skalet är tunt och den är känslig för sjukdomar. Dessutom mognar den sent vilket gör att den behöver planteras på de bästa sydsluttningarna för att mogna alls. Resultatet – när det är som bäst – är ett, i förhållande till smaken, lite överraskande blekt vin med förhållandevis hög alkohol, markerade tanniner och hög syra. I Barolo stipulerar lagen att vinerna måste lagras i minst tre år innan försäljning och det är nog tur det. Innan dess är de flesta inte särskilt njutbara och faktum är att de med fördel lagras ytterligare ett antal år.
Inom Barolo DOCG finns ett antal kommuner med distinkta skillnader. I öster ligger Monforte och Serralunga. Där är jorden tung av lera och vinerna får en skarpare struktur vilket innebär att de behöver längre tid på sig för att mogna. I väster ligger La Morra och själva Barolo. Där är läget lite mera skyddat och jordarna kalkhaltiga vilket resulterar i mjukare viner som mognar snabbare. Beroende på hur tålmodig du är – eller vad du gillar förstås – så kan det alltså vara värt att kolla upp nästa gång det är dags för inköp.
Barbaresco DOCG har historiskt sett inte nått upp till samma komplexitet som Barolo och har därmed betraktats som nr två, men skillnaderna minskar.
Lange DOC täcker både Barolo och Barbaresco så när en producent av någon anledning inte kan eller vill använda DOCG-beteckningen så kan man alltså välja att klassificera vinet som ett Lange DOC i stället. Som konsument kan man hitta väldigt bra alternativ bland dessa.
Norr om floden Tanaro ligger Roero . De sandiga jordarna ger upphov till ett lite mera tillgängligt Nebbiolo-vin; Roero DOCG.
Bland de blå druvorna som odlas i Piemonte finns också t.ex. Barbera och Dolcetto, men mer om dessa en annan gång.
Även om de röda vinerna dominerar så finns det även vita, bland annat de som görs på Nascetta - den enda inhemska gröna druvan i området. Dessa är inte helt enkla att få tag på i Sverige, men nu och då dyker det upp. Prova gärna!
Jag tror dock att det vita som de flesta av oss stöter på är det lätt pärlande Moscato d’Asti. Det är ett vin som kanske inte tas på riktigt allvar av alla, men som kan smaka alldeles utmärkt till t.ex. en bärdessert av något slag.
Just Moscato d’Asti var ett av de viner som jag hade möjlighet att prova när jag besökte La Spinetta. I ärlighetens namn var det kanske inte det mest minnesvärda, men å andra sidan är det inte speciellt meningsfullt att jämföra viner av så vitt skilda slag.
Minnesvärt var dock vinmakare Stefanos beskrivning av hur Moscato-vinerna blir till. Hur druvmusten jäser vid låg temperatur i slutna tjocka ståltankar. Tjocka för att klara av det tryck som uppstår av koldioxiden. Hur trycket hela tiden måste regleras för att säkerställa att slutprodukten kommer så nära som möjligt de 2 bar som är det maximalt tillåtna. Inte mer – inte mindre. Vid en alkoholhalt på max 5,5 % avbryter man jäsningen och filtrerar bort den jäst som återstår. Resultatet är ett pärlande, sött vin med mycket av druvans karaktär bevarad. Inte tokigt alls i rätt sammanhang!
